Det är med stor sorg vi måste meddela att Magnus Fhager lägger skorna på hyllan med omedelbar verkan.

 

Jag måste erkänna att det känns väldigt konstigt och fel, i alla dessa år jag lirat för DIS har han varit där. Alltid. Dock i olika former, ibland målvakt, ibland mittback men till största delen hungrig forward. Han gjorde sig alltid bättre en match hemma på Nordövallen i Juni mot ett fysiskt Öckerö än en kall tisdag i februari borta på någon avlägsen plastgräs mot något diverse tekniskt Göteborgs-lag. När han var som bäst var han extremt hungrig på topp och vann våra skytteligor överlägset, oftast spelade han med sin radarpartner Simon Gustavsson. Gick man inte in i närkamper fick man höra det direkt. En överstegsfint var vatten värd och Tången och Prästängen var de värsta platserna på jorden. Han var en spelare man ville ha i egna laget men hatade att möta.

 

Man kan tycka att beslutet kommer lite väl plötsligt och att han kan väl vänta tills säsongen är över åtminstone då det roliga BÖRJAR nu men och andra sidan, har man lirat med Magnus i över femton år så är man inte förvånad. Stora känslor och snabba beslut med DIS-hjärtat bultande i kroppen. Det är Magnus-style, det. Det är det.

 

Vi får nu hoppas innerligt att vi får se honom NÅGON gång under säsongen på Nordövallen, målkåt och småful i vanlig ordning samt med skällande stämma klaga på plastgräset och meddela "att gräs är det enda rätta". Kanske att han även tar några skott i dålig vinkel istället för att passa till mitt stora förtret.

 

Det hade varit något det.

 

 

Läs Magnus egna ord nedan.

 

----------------------

 

Så har man kommit dit…

Det flesta saker har ett slut tyvärr, så även min tid som fotbollspelare i Donsö IS. Det är med stor sorg i hjärtat jag kommit fram till att jag nått denna punkt i mitt liv där jag inte räcker till för att kunna ge fotbollen det den förtjänar.

Fotbollen har varit en stor del av mitt liv i nästan 30 år som spelare varav nästan 20 år har varit som senior i den enda klubben i mitt hjärta, nämligen DONSÖ IS. Donsö har varit den enda klubben för mig och DIS varit lika självklart som att vakna och gå upp på morgonen, DIS naturligtvIS.

 

Leker man med tanken att drygt 400 matcher i A-lag, nästan 200 i B-lag och ett snitt på 100-120 träningar under 20 år blir det några timmar/dagar/år av det… Det kommer att bli ett stort tomrum kort och gått.

 

Hur många kompisar/lagkamrater har jag fått glädjen av att spela med vet jag inte men många fina minnen är det. Det är ju många gubbar man tillbringat mer tid med än man nästan gör/har med familjen… Ingen nämnd, ingen glömd.

Glädjen över smällar och krämpor man har fått efter en match när man suttit på taxibåten på väg hem med sina medkämpar efter en vinst i norra skärgården går inte att förklara för någon som inte har varit med. Att efter en vinst höra motståndarna lägga kommentaren typ.- Nej nu får vi höra den jävla sången igen, går inte att beskriva. Pärleporten och Buffalo Soldier med laget på Nordövallen efter en seger är nog det jag tar med närmast hjärtat om jag ska nämna något minne.

Det är egentligen två saker som har tagit mig till denna tråkiga insikt som gör att jag lägger skorna på hyllan. Det ena är att jag inte är där jag vill vara rent mentalt, jag älskar/hatar inte tillräckligt för att gör mig till den fotbollspelaren jag vill vara för att tycka att det är värt det. När jag var på rätt sida mentalt ville jag bära hela Donsö på mina axlar trots att jag aldrig varit den bäste spelaren, men jag var alltid beredd att ta fighten för DIS bästa, där är jag inte i närheten nu. Jag älskar inte längre att få kasta mig in i en utrusande målvakt för att ha en liten chans till mål är väl ett annat sätt att se det på också.

Det andra som är en stor bidragande orsak som också påverkar det ovan nämnda mentala i stor utsträckning är mina återkommande problem med ryggen de senaste 2-3 åren. Ryggen gör att jag lägger lika mycket fokus på den som på resterande runt fotbollen. Det är inte ok att vara sängliggande 1 vecka i halvåret helt enkelt och där emellan kämpa för att kunna prestera på 70-80%.

Det är nog ingen omöjlighet att jag dyker upp på någon gång då och då på träning men endast som gästspelare. Min talang som fotbollspelare är/var begränsad och det som har gjort att jag har kunnat vara med är att jag tränat regelbundet, detta är tyvärr slut nu.

 

Ha de Gött / nr 11