Marcus Johnsson - Make it or Break it
Som alltid när en trupp skall spikas inför nästkommande säsong så är frågorna alltid många. Vem tränar oss? Vem lägger av? Vem byter klubb? Nyförvärv? Bloggen skulle dock gärna vilja lyfta fram en annan aspekt som kan visa sig minst lika viktig, nämnligen att få skadedrabbade spelare hela och fina igen och med detta i åtanke kan man inte undgå att nämna Marcus "Didier Drogba" Johnsson.
Marcus Johnsson, född -91 inledde sin bana i DIS pojklag för att sedermera stadigt klättra uppåt genom leden till DIS A-trupp genom Skärgårdens IK. Då han är den yngste av familjens fyra bollsparkande bröder fick han en tuff uppväxt där han tidigt lärde sig att "ge och ta". Då man själv är vän till familjen sedan barnsben kan man intyga att det bitvis kunde gå rätt vilt till...
Han flyttades tidigt upp i senirotruppen likt många andra juniorer och kunde efter en viss läroperiod där han hade lite problem med tempot, något som förmodligen orskades av att han på den tiden hade växt mycket (han är relativt lång vilket är lite förvånande då resten av hans bröder är ganska korta) och kroppen hade svårt att hänga med.
När han väl fick ordning på kroppen blev han dock helt plötsligt en ny spelare. Snabb, stark med bra touch. Dessutom väldigt träningsvillig vilket alltid är ett plus. Började nu på allvar att konkurrera till en startplats i anfallet. Kommer till exempel ihåg en försäsong där han spelade merparten av alla matcher och gjorde det mycket bra (var det 2008?). Han var som en frustande Emilie Heskey där framme och det kändes som om han kunde springa hur mycket som helst. Tog framförallt bra löpningar i djupet och kryddade dessutom detta med ett bra jobb defensivt vilket underlättade för mittfältet. En spelartyp som gjorde andra spelare bättre. Sedan kom alla skador...
Var det inte låret var det knät, var det inte knät var det foten. Det blev som en ond cirkel där "skada föder skada". Marcus kämpade tappert i början men man kunde tydligt se hur motivationen började tryta efter alla bakslag och tillslut kändes det som om han själv inte riktigt trodde på det. Han har nu kommit till en punkt där han måste välja, vill jag spela fotboll eller inte? Om han vill det så måste det nog till en liten kraftansträngning där han lever och andas REHAB.
En som har insett det är givetvis vår coach Pyttis som nu har ordnat så att Marcus skall köra gym på Donsö Tisdag, Torsdag för att en gång för alla få bukt med detta elände. Resten av oss håller tummarna!
Får bloggen att tänka på Shakespeare: "Att vara eller inte vara"
/Anton
Marcus Johnsson, född -91 inledde sin bana i DIS pojklag för att sedermera stadigt klättra uppåt genom leden till DIS A-trupp genom Skärgårdens IK. Då han är den yngste av familjens fyra bollsparkande bröder fick han en tuff uppväxt där han tidigt lärde sig att "ge och ta". Då man själv är vän till familjen sedan barnsben kan man intyga att det bitvis kunde gå rätt vilt till...
Han flyttades tidigt upp i senirotruppen likt många andra juniorer och kunde efter en viss läroperiod där han hade lite problem med tempot, något som förmodligen orskades av att han på den tiden hade växt mycket (han är relativt lång vilket är lite förvånande då resten av hans bröder är ganska korta) och kroppen hade svårt att hänga med.
När han väl fick ordning på kroppen blev han dock helt plötsligt en ny spelare. Snabb, stark med bra touch. Dessutom väldigt träningsvillig vilket alltid är ett plus. Började nu på allvar att konkurrera till en startplats i anfallet. Kommer till exempel ihåg en försäsong där han spelade merparten av alla matcher och gjorde det mycket bra (var det 2008?). Han var som en frustande Emilie Heskey där framme och det kändes som om han kunde springa hur mycket som helst. Tog framförallt bra löpningar i djupet och kryddade dessutom detta med ett bra jobb defensivt vilket underlättade för mittfältet. En spelartyp som gjorde andra spelare bättre. Sedan kom alla skador...
Var det inte låret var det knät, var det inte knät var det foten. Det blev som en ond cirkel där "skada föder skada". Marcus kämpade tappert i början men man kunde tydligt se hur motivationen började tryta efter alla bakslag och tillslut kändes det som om han själv inte riktigt trodde på det. Han har nu kommit till en punkt där han måste välja, vill jag spela fotboll eller inte? Om han vill det så måste det nog till en liten kraftansträngning där han lever och andas REHAB.
En som har insett det är givetvis vår coach Pyttis som nu har ordnat så att Marcus skall köra gym på Donsö Tisdag, Torsdag för att en gång för alla få bukt med detta elände. Resten av oss håller tummarna!
Får bloggen att tänka på Shakespeare: "Att vara eller inte vara"
/Anton
Kommentarer
Postat av: Pyttis
Ikväll börjar Marcus vandring tillbaka till storformen!
Filmkameran ska med och det kommer bli en blandning av "Du blir vad du äter" och "biggest loser"!
Utvecklingen kan ni följa på denna blogg!
Känns rätt spännande alltså!
OBS! Nervärderande kommentarer beivras med ett kok stryk!
Trackback
