I den verkliga världen, bortom Camp Nou, Wembley och Nordövallen

Nu är det kallt. Riktigt jäkla kallt. Och jag har lyckats slarva bort alla mina mössor. Visst är det synd om mig så sig. Fast det finns de som har det värre. För jag kan komma hem och sätta på nån gammal Rufus Wainwrightplatta och värma mig med en kopp te. Och det är det inte alla som kan. Värma sig med te alltså. På vagnen idag, på väg hem till högerbackspetter, klev det på en man och slog sig ner bredvid mig. Lukten av alkohol gick inte att ta miste på och han verkade även vara påverkad av någon annan substans. Efter en liten stund kom jag på var jag sett honom förr. Ett tag i somras var han en av klienterna på behandlingsanstalten där jag sommarjobbade. Antagligen en av många som återgår till ett liv av missbruk så fort de kommer ut. Jag minns honom som artig och trevlig och det smärtade mig djupt att se detta bevis på samhällets otillräcklighet. Undrar om han kände igen mig med. Med detta vill jag mana till eftertanke och reflektion över hur glada vi skall vara som inte behöver frysa ute och kan dricka te. Alla vi som kan lyssna på Rufus kan glädja oss åt det också.

Eftersom fotbollssäsongen ligger lite nere just nu får ni stå ut med ett väldigt ämnesspritt bloggande. Imorgon bär det av till Skövde för handbollsmatch. Eftersom ingen filmar våra matcher kan jag inte bjuda på några läckerbitar därifrån så jag länkar till handbollsgodis av den mest sevärda spelaren någonsin.

Apropå Rufus Wainwright. Hur underbar blir han inte när han får jobba med den mästerlige Leonard Cohens texter?

Vi borde verkligen starta upp en handbollssektion inom DIS.

//Lehmann

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0