The show must go on

Det känns en aning märkligt att skriva här igen, det var ju så längesen. Men nu har bloggen stått stilla så länge att jag helt enkelt inte kunde hålla mig längre. Så jag hackade helt enkelt in mig och började skriva. Eller hackade och hackade, lösenordet mindes jag och Antons mail var ju inte så svårt att rota fram.
 
Livet i Stockholm går sin gång, precis som det gjorde i Göteborg på sätt och vis. Jag håller på att söka nytt jobb nu efter snart 16 månader i Södertälje. Varför? Man skall inte skita där man äter, vi nöjer oss där. Stockholm är annars bra på alla vis. Underbara platser och underbara människor. Att det visserligen är få av dem som är stockholmare är väl en annan sak. Bästa vännen här uppe, Liisa, är dock en inföding här så det finns tydligen hopp även för 08:orna.
 
Vad Stockholm saknar är rätt och slätt bröderna Johnsson, Nordövallen, ja Donsö helt enkelt. Ni skall veta att jag följer er slaviskt och senaste tidens förluster orsakar mig stor smärta. Fast jag håller ju på Liverpool så jag är van. Jag är dock övertygad om att ni snart vänder på steken igen. Det finns ju så mycket talang och vilja under de där underbart vackra nya ställen att något annat vore lika otänkbart som att Gary Neville tar ett jobb på Melwood.
 
Vad Stockholm däremot har är Preben BoIS, och det är bannemej inte illa det. Preben består av en fantastisk samling individer, mestadels från Göteborg och Köping av någon anledning, som tycker om att spela boll och dricka öl. Stämningen i laget är oerhört god, och det finns ingen prestige mellan gubbarna alls, trots att fotbollsmeriterna spänner mellan div.2 och korpen. Förra året vann vi div.7 efter en höst där vi körde över allt och alla. Tvåan besegrades med 6-1 och trean (som var bättre än tvåan) med 4-1. Som nykomlingar i sexan med endast en träning i veckan (och den på sjumannaplan) skulle det bli tuffare. I premiären fick vi stryk med 5-0 mot ett lag som bara slog långt och sprang (och orkade springa) i 90 minuter. Även i omgång två blev det förlust (mot ett lag vi borde ha slagit) med 2-1 efter ett självmål i 85:e minuten. Där var vi nog många som tänkte att vi skulle få det tufft i div.6, men sedan dess har vi gjort det som Donsö alltid varit så bra på; knutit näven och krigat. Resultatet har blivit fyra segrar och en oavgjord på fem matcher med en målskillnad på 16-2, något som gör att vi just nu parkerar på en delad andraplats i tabellen. Det ni! Förutom att ha seriens bästa målvakt har vi ett ramstakt mittbackspar som definitivt konkurrerat om platser i DIS. Andra som kanske hävdat sig är min fd. lägenhetskamrat Jacob (högerback) samt mittfältsgeneralen Mikael Drozdibob (coolaste namnet någonsin) som är vår stora stjärna, men som inte syns så mycket.
 
Äh, nu orkar jag inte skriva mer om Preben. Det är ju Donsö man vill läsa om på den här bloggen. Jag vill läsa om hur Anders och Magnus blir griniga på varandra på en regnig träning. Jag vill läsa om vem som har längst hår, är det Reuthenfjäll, tjocke-Mackan eller tysk-Simon? Jag vill läsa om hur Bagarn fortfarande är bäst. Jag vill läsa om hur Tom retar gallfeber på allt och alla. Jag vill läsa om våra nyförvärv. Jag vill läsa om hur Anton inte är skadad längre (om det nu är möjligt). Jag vill till och med läsa Pyttis sär skrivningar.
 
Jag har en känsla av att vi ses snart igen kära vänner. Ni är saknade och jag drömmer om att någon gång mer i livet beträda Nordövallens gröna matta och försvara de blåvita färgerna.
 
//Erik

Kommentarer
Postat av: Anders

Det va på tiden lehmann

2013-06-03 @ 09:10:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0