DisForReal

Vaknar upp med en slemmig känsla i halsen och undrar för ett ögonblick var jag är och vad klockan kan tänkas vara? Den bultande huvudvärken lyser med sin frånvaro vilket jag finner förvånande. Detta gör också att minnet omedvetet glider in på gårdagens händelser och ett litet leende infinner. Dessa gubbar alltså...

En osmidig sit-up senare är man uppe på benen i desperat jakt på kaffe, vanliga människors Ambrosia. Halsen rosslar lite okaraktäristiskt av alltför högljudt sjungande under gårdagskvällen. Tankarna går till Pyttis och hans "Opera-stämma", börjar den inte bli bättre? Vart skall detta sluta? Dessutom visade han prov på imponerande Salsa-kunskaper på Avenyns gator. Donsös svar på Måns Zelmeröw tänker jag lite sarkastiskt.

Sången hemma hos Johan var verkligen extrem. Och då menar jag inte extremt bra utan snarare extremt hög där Nordiska bultarna gick i täten efter att de släntrades in klädda i kavaj hela bunten. När Emil, Pyttis, Roman samt Lallen stod och sjöng för allt de var värda påminde de verkligen om Il Divo. Endast en inspelad platta saknas. Dock gay-varning på låtvalen tänkar jag lite bittert. Jag ville verkligen lyssna på Linkin Park men blev totalt överkörd av alla lugna favoriter-fantaster.

Varför undrade jag vad klockan var när jag vaknade? Just det, släktkalas ute på Donsö var det ju. Min fotbolls skadade hjärna drar en snabb jämförelse med att ett släktkalas ute på Donsö efter en blöt kväll på stan är som en 50m defensiv tokrusch i 88:e minuten i ledning med ett-noll, det måste göras. Jag bannar mig själv och påpekar att det skall bli kul att träffa alla samt att maten håller alltid CL-klass.

Jag tar en sista klunk kaffe innan sängen lockar på nytt och mina sista tankar berör Johans ord om att "imorgon kör vi samma tid och plats", menade han verkligen detta? Räckte det inte med igår? Only time will tell avrundar jag lite filosofiskt innan pannbenet och kudden kolliderar och sedan blev allt svart...

/A